vänner lämnar mig en efter en,
sen så kommer dom tillbaka och låtsas som om inget har hänt.
det känns inte rätt, jag kommer inte acceptera det längre.
men det är två jag tänker på nu när jag skriver detta..
ni kanske vet vilka ni är, ni båda har betytt världen för mig,
jag offra mycket för er, jag höll på att förlora alla mina vänner pga er,
sen så lämna ni mig, och nu tror ni att ni kan komma och tro att inget har hänt.
det sårar mig, för jag är ingen person som pallar att ta emot alla skit,
och sen glömma det som om vinden tagit det och det aldrig mer finns.
Jag tänker inte säga vilka ni är med ni såra mig,
och jag vet inte hur jag ska kunna förlåta er..
Jag orkar inte med något mera sånt här nu,
har varit med om mycke sån här skit,
och det är oftast jag som får all skit över mig.
Jag orkar nte bråka med någon, och har egentligen inte orkat det sen i Julas typ,
då det värsta i mitt liv hände. Snälla killar, jag vet inte längre..
ni betydde allt, och det vet ni båda,
jag offra nästan för mycket för att behöva få detta nu!
Jag trodde aldrig denna dag skulle komma då ni båda sa förlåt,
jag har längtat efter den länge, men nu när dagen kommit så vet jag inte längre.
Jag gillar er kanske lite som kompisar, men det känns ändå inte rätt att förlåta er.
för jag har aldrig blivit såhär sårad av två killar. Jag litade värkligen på er,
men ni svek, många har svikit mig, många har lämnat mig,
och dessa många är alldes för många.
Livet suger när jag tänker tillbaka på allt som hänt!
och jusst därför vill jag bara tacka alla som ställt upp för mig i mina svåra stunder,
ni som värkligen lyssnar när jag mår piss. Utan er hade jag inte orkat vidare i mitt liv.
Men killar, ni var också dom personer jag vände mig till när jag inte mådde bra.
Men det kan jag inte längre, och det sårar mig. Jag har inte många jag kan prata med längre.
För jag har inte många vänner kvar egentligen. Jag kunde förut typ rabbla upp över 100 vänner.
Nu kan jag typ säga 20, max! Jag orkar inte med folk som går ifrån när jag kommer,
folk som tittar snett på mig hela tiden. folk som är dryga och ignorerar mig,
folk som är helt dumma i huvet och inte fattar att dom sårar mig.
Visst jag har gjort många felsteg i livet, alla andra också säkert.
Men att mista nästan alla mina närmaste vänner trodde jag inte skulle hända.
Men tack till dom få som finns kvar och litar på mig, ni gör mig dag bättre!
jag älskar er som bryr sig om mig. Livet skulle vara bajjs utan er!
Jag har tänkt att ta självmord för jag mått så piss,
men ni har byggt upp lite av mitt självförtroende igen.
& jag vill bara tacka er för attt ni räddat mitt liv.
Men snart är jag nere på botten igen..
Jag vet inte vad jag ska göra för att må bra igen, jag vill komma upp til toppen,
men dit kommer jag nog aldrig igen.
Jag ler på utsidan, skrattet är fejjk, allt glatt är inte på riktigt.
inte oftast iaf. för inom mig så blöder jag av över hundra miljarder sår.
Jag blöder så jag håller på att dö. Jag gråter på kvällarna.
Jag gråter i min ensamhet. Hjälp mig ni få som är kvar!
Ni är guldvärda, jag älskar er. ♥